När AI-utvecklingen är oundviklig, hur agerar vi?

I april 2026 lanserades Qwen 3.6, en AI-modell med öppen källkod som vem som helst kan köra på sin egen hårdvara. Den klarar av AI-assisterad programmering i klass med kommersiella, slutna modeller (om än inte riktigt lika avancerad som de allra senaste konkurrenterna).

År 2023 skrev Mustafa Suleyman, grundare av DeepMind (företaget bakom AlphaGo) och nuvarande VD för Microsoft AI, i sin bok The Coming Wave: “From where we stand today, it appears that containing this wave is not possible.” Det var en välgrundad förutsägelse. Nu ser det ut som att vi lever den.

Varför stannar AI inte?

En gemensam rapport från Demos Helsinki, AI Finland och Business Finland visar att finska företags AI-adoption ökade med 13,5 procentenheter på ett enda år. Filosofen Frank Martela skrev i Helsingin Sanomat att mänsklighetens största utmaningar, AI inkluderat, kräver handlingskraft, inte enbart hopp. AI är inte längre på väg. Det är redan här.

Suleyman beskriver i sin bok tre strukturella krafter som gör det praktiskt taget omöjligt att stoppa AI-utvecklingen. Den första är kapital: hundratals miljarder dollar flödar globalt in i AI-utveckling och tillämpningar varje år, alldeles för mycket för att ett enskilt beslut ska kunna vända riktningen (och takten accelererar bara). Den andra är konkurrens: om ett land eller ett företag bromsar, tar ett annat täten, vilket vi nu har sett i och med att Kina och USA har lämnat EU långt bakom sig. Den tredje är dubbelanvändningspotential: samma teknik som förbättrar medicinsk diagnostik utvecklar även autonoma vapen. Militärt intresse försvinner inte genom reglering.

Kommer vi att halka efter eller blomstra?

Historikern Yuval Noah Harari skriver i sitt banbrytande verk Sapiens att människan tog sig till världsherravälde genom en unik förmåga: förmågan att föreställa sig saker som inte existerar, och att få andra att tro på dem. Gudar, stater, pengar, rättsväsendet: allt detta är kollektiva fantasiprodukter som vi har byggt hela vår civilisation på.

AI är den senaste produkten av samma förmåga. Det är inte en naturkraft som slår till utifrån, utan resultatet av mänsklig fantasi och ingenjörskonst. Suleyman kallar AI för en “allmänteknologi”, i samma kategori som ångmaskinen, elektriciteten och internet. Varje gång en sådan teknik har uppstått har vissa länder hamnat på efterkälken och andra har blomstrat.

Finland har varit ett teknologiskt föregångsland i decennier, från Nokia till Linux, från Vaisala till Supercell. AI kan bli nästa kapitel i samma berättelse. I början av elektrifieringen fick de länder som byggde ut nätet först ett betydande försprång. Nu står vi inför ett liknande val.

Vad innebär det i praktiken att acceptera det oundvikliga?

Filosofen Frank Martela sammanfattar: “Handlingskraft får inte vara beroende av hopp. Handlingskraft härstammar från att tjäna ett syfte som är större än en själv. Från att ha något värt att kämpa för.”

Och separat om AI: “Att utveckla AI som tjänar mänsklig blomstring snarare än att kväva den är ett värdigt mål.”

Agera först, så kommer hoppet sedan.

Att acceptera det oundvikliga är inte kapitulation. Det är utgångspunkten för handlingskraft. Det är också centralt att inse att att låta bli att besluta är ett beslut i sig: om vi inte styr AI-utvecklingen och dess tillämpningar, gör någon annan det. Detsamma gäller enskilda organisationer: AI tar inte ditt jobb, men okontrollerad förändring är ett hot. Min bedömning är att vi har tre konkreta handlingslinjer att driva: aktiv reglering, att ta hem de kommersiella vinsterna och att bygga digital självständighet.

Hur borde Finland reglera AI?

EU:s AI-förordning (AI Act) är nu i kraft. Det är inte en börda utan ett verktyg, när det används aktivt. Finlands fördel är att vara med och forma genomförandet och tolkningarna, inte att invänta hur andra gör det.

Det nordiska tillitssamhället och den starka dataskyddstraditionen är konkurrensfördelar, inte hinder: de lägger grunden för AI-system som både medborgare och företag kan lita på. Dessa system kan dessutom exporteras till marknader utanför EU. Reglering är i bästa fall en exportprodukt, inte bara en efterlevnadsskyldighet. Det behövs mer förståelse för vad AI-förordningen konkret innebär, samt förmåga att delta som jämbördig aktör i EU-nivåns beredning.

Hur får Finland kommersiell nytta av AI?

Risto Siilasmaa har i offentliga uttalanden bedömt att den enskilt största flaskhalsen som hindrar Finland från att bli ett ledande AI-samhälle är otillräcklig hastighet och skala i genomförandet, särskilt i hur starka förmågor omvandlas till storskaligt ibruktagande, nya företag och attrahering av talanger. Vi förstår AI hyfsat bra, pilottestar det i rimlig utsträckning och reglerar det, i viss mån. Men när det gäller kommersialisering och skalning halkar vi efter: vi producerar kunnande vars frukter skördas någon annanstans.

En nationell beräkningsinfrastruktur, det vill säga GPU-kapacitet som finska företag, forskare och offentliga tjänster har tillgång till på lång sikt, skulle vara en investering vars avkastning mäts i decennier. Detsamma gäller kompetensbasen: AI-förmåga byggs inte genom kurser, utan genom praktiskt arbete och ingenjörskonst. En förstärkning av hela AI-ekosystemet förutsätter att vi inte enbart köper utländska lösningar utan bygger vår egen kapacitet, så att kommersialiseringens frukter stannar här.

Vad kräver digital självständighet av Finland?

I nuläget är våra alternativ öppna kinesiska eller kommersiella amerikanska modeller. Ingetdera är ett neutralt val: båda medför geopolitiska risker och beroenden som bara syns i en kris.

Europeisk molninfrastruktur och digital infrastruktur byggd på nordiskt samarbete är inte bara ideologi. Det är en väsentlig del av försörjningsberedskapen. Nordiskt samarbete innebär i praktiken gemensam beräkningskapacitet, interoperabla standarder och flerspråkiga tjänster som fungerar oberoende av en enda kommersiell aktör, tjänster som fungerar lika bra på svenska som på finska. Kontroll över vår egen data och förmågan att erbjuda offentliga tjänster via inhemska eller europeiska plattformar är en konkret konkurrensfördel, även i ett läge där det transatlantiska förtroendet vacklar.

Digital självständighet byggs steg för steg. Jag skrev i mars 2026 om Helsingfors stads exempel i min blogg.

Hur tycker du att vi borde reagera på de förändringar som AI för med sig?