En digiminister utan ministerium blir maktlös

I september 2018 föreslog fyra näringslivsorganisationer gemensamt att informationspolitiken och digitaliseringen behöver en egen ansvarig minister i nästa regering. Rasmus Roiha från Ohjelmistoyrittäjät (mjukvaruföretagens förbund) sade då att Finland akut behöver en digiminister. I juli 2026 framförde TIVIA (Finska dataförbundet rf) i praktiken samma önskemål och motiverade det med att varje förvaltningsområde ser digitaliseringen ur sitt eget perspektiv, vilket gör helhetsbilden bristfällig.

Däremellan har vi haft två riksdagsval och flera regeringar. Och inte en enda digiminister.

Utan tjänstemän och budget förhandlar ministern varje gång på nytt

I förslaget från 2018 placerades digiministern vid statsrådets kansli, och organisationerna betonade att avsikten var att undvika en ny förvaltningssilo. Avsikten är god, ingen efterlyser fler silor.

Samtidigt är det här en av förslagets fallgropar. I Finland kommer en ministers makt från ministeriet. Ministeriet har tjänstemän, där bereds lagarna och det har sin egen budget. När ministern inte har ett eget ministerium måste resurserna förhandlas fram inför varje enskild åtgärd.

Digiministern behöver alltså ett digiministerium. Jag föreslår att ett sådant grundas. Det låter som nya pengar och ny förvaltning. Men det kräver varken det ena eller det andra, om ministeriet byggs av det som redan finns.

Dela trafik- och kommunikationsministeriet i två

Trafik- och kommunikationsministeriet sköter, som namnet antyder, två mycket olika helheter. Den ena är vägar, spår, hamnar och kollektivtrafik. Den andra är telenät, kommunikationspolitik och en stor del av statens digitalisering. Det som förenar dem är i praktiken bara att båda flyttar något.

Ett digiministerium skulle kunna byggas relativt enkelt: trafiken skulle flyttas till miljöministeriet, och av den kommunikations- och digidel som blir kvar skulle man bygga ett digiministerium. Ingen av halvorna skulle bli föräldralös. Båda skulle hamna i den position som är naturlig för dem, och antalet ministerier skulle förbli oförändrat.

Markanvändning, boende och trafik hör till samma ministerium

Trafikens plats i miljöministeriet är i praktiken redan halvvägs förverkligad. Till miljöministeriets ansvarsområde hör planläggning, områdesanvändning, byggande och bostadspolitik. Staten har dessutom redan bundit ihop detta med trafiken genom sitt eget avtalsinstrument. I avtalen om markanvändning, boende och trafik, MBT-avtalen, kommer staten och de sju största stadsregionerna överens i ett och samma dokument om var man bygger, till vilket pris man bor och hur man kommer dit.

Här har vi hela problemet i koncentrat. Staten har själv, helt korrekt, beslutat att dessa tre frågor löses tillsammans, men förvaltar dem ändå från två ministerier: bland annat miljöministeriet och trafik- och kommunikationsministeriet ansvarar för uppföljningen av effekterna.

För trafiken skulle överföringen vara en förbättring, inte bara en administrativ omplacering. Om spårets sträckning, stationsområdets planläggning och bostadsproduktionsmålet bereddes inom samma organisation, skulle boendekostnaderna och trafikens utsläpp sluta konkurrera med varandra inom två ministeriers budgetramar.

Samla den splittrade behörigheten i en portfölj

Att dela trafik- och kommunikationsministeriet skulle lösa en tredjedel av problemet. De andra två tredjedelarna finns i arbets- och näringsministeriet samt i finansministeriet: till det förstnämndas ansvarsområde hör närings-, innovations- och företagarpolitik, det sistnämnda anger riktningen för den offentliga förvaltningens digitalisering. Ett digiministerium skulle samla dessa i samma portfölj. Utan det skulle reformen bara åtgärda den tredjedel som råkar vara lättast att flytta.

Splittringen syns sällan direkt för medborgarna. Den syns i hur länge ärenden tar. När en fråga om artificiell intelligens (AI) hamnar i gränssnittet mellan tre ministerier inleds beredningen med en förhandling om vid vems bord frågan ska behandlas, och samma förhandling förs igen efter varje regeringsskifte. För ett företag betyder det att förutsägbarheten i regelverket beror på vilka som råkar sitta i samma regering. Förutsägbarhet är i ett investeringsbeslut ofta viktigare än regleringens exakta innehåll.

Tyskland har gjort precis en sådan sammanslagning. Förbundsministeriet för digitalisering och statsförvaltningsreform inledde sin verksamhet i maj 2025, och till det samlades uppgifter från sex olika ministerier. Ett av dem var det tidigare ministeriet för digitalisering och trafik, vars ansvar för digital infrastruktur flyttades till det nya huset. Tyskland skilde alltså näten från trafiken. Datakommunikation hör närmare ihop med den övriga digitalpolitiken än med vägar och spår.

Ministeriegränser har flyttats förut

Det här draget har gjorts i Finland tidigare, på liknande grunder. Miljöministeriet inledde sin verksamhet 1.10.1983 genom riksdagens beslut, och det byggdes upp av uppgifter som dittills varit utspridda på andra ministerier, framför allt inrikesministeriet. Då var miljön en ny och växande fråga utan eget hem i statsrådet. I dag är digitaliseringen, och framför allt AI, i samma situation.

Vad skulle digiministeriet göra?

Ministeriet skulle hysa två strukturer som Finland i dag saknar. Den första skulle vara ett permanent teknologiutskott i riksdagen. Riksdagen har redan framtidsutskottet, som bedömer teknikens utveckling ur ett samhälleligt perspektiv, men som till skillnad från de övriga utskotten inte deltar i det dagliga lagstiftningsarbetet. Just där finns luckan. När ett lagförslag kommer till behandling skaffas bedömningen av vad den föreslagna regleringen tekniskt innebär och vad det kostar företag att följa den genom fallspecifika sakkunnigutlåtanden, ofta från samma aktörer som regleringen berör. Teknologiutskottet skulle ge riksdagen en egen, regeringsoberoende förmåga att göra den bedömningen.

Den andra strukturen som digiministeriet skulle hysa vore ett nationellt utvärderingsorgan som skulle granska de mest avancerade AI-modellerna. Dess behörighet skulle begränsas till ett lagfäst tröskelvärde: träningsberäkning över 10²⁵ FLOP för modellen, samma gräns vid vilken EU:s AI-förordning antar att modellen utgör en systemrisk. Parameterantal eller omsättning skulle inte användas som tröskelvärde, eftersom båda skulle dra in vanliga finländska företag i regleringen.

Tröskeln skulle vara satt så att den skulle träffa världens största AI-företag och lämna små och medelstora AI-företag utanför en onödigt tung reglering. Om kommissionen ändrade tröskeln genom en delegerad akt skulle den nationella tröskeln följa efter, medan andra uppdateringar skulle kräva riksdagens beslut, inte myndighetsprövning, och för små företag skulle en tvåårig övergångstid skrivas in innan uppdateringen skulle gälla dem.

Omorganisering är inte gratis, men splittrat ansvar kostar mer

Överföringen skulle ta tjänstemannaarbete i anspråk, blanda ihop ansvarsområdena under övergångsåret och öppna en egen tvistefråga i regeringsförhandlingarna, där partierna kommer överens om portföljerna sinsemellan.

Storleksordningen är dock värd att hålla i minnet. Reformen skulle inte grunda ett nytt verk eller öppna ett nytt budgetmoment. Det skulle handla om att flytta behörigheten och de tjänstemän som sköter den från ett hus till ett annat, och kostnaden skulle begränsas till övergångsperiodens administrativa arbete.

Alternativkostnaden är större. Den skulle innebära att Finland skulle ta sig igenom AI-tidevarvet med en struktur där tre ministerier bereder samma sak och inget av dem ansvarar för vad som slutligen blir resultatet. Företaget vet inte vem man ska förhandla med. Tjänstemannen vet inte vems beslut man ska vänta på. Väljaren vet inte vem man ska fråga.

Vad tycker du om förslaget?