Davids slunga är ett bevis på att Europa har misslyckats

Finlands försvarssamarbete med Israel hamnade i rubrikerna i helgen, och debatten går het. Jag vill bidra med ytterligare en synvinkel. Davids slunga var rätt anskaffning, och just därför är den ett bevis på Europas misslyckande.

Först värderingarna. Kriget i Gaza är fruktansvärt, och de palestinska civilas lidande måste upphöra. Israel och Hamas måste pressas med alla medel som inte äventyrar vår försvarsförmåga. Det ska vi inte pruta på. Samtidigt är statens första plikt att skydda sina egna medborgare. De här två sakerna utesluter inte varandra, och just om att förena dem handlar den här debatten.

Varför var Davids slunga rätt anskaffning?

Ett särdrag i det finländska försvaret är att Försvarsmakten byggs upp av vanliga medborgare. Landets säkerhet vilar inte på en yrkesarmés axlar. Ansvaret för Finlands försvar bärs i sista hand av beväringar, reservister och i en kris hela samhället. Därför är det viktigaste måttet för försvarsanskaffningar inte politisk symbolik, utan hur mycket säkerhet vi får för varje använd euro.

Varje klokt använd euro betyder mer ammunition, reservdelar, utbildning, drönare och skydd åt dem som försvarar oss alla. Kostnadseffektivitet i försvaret är inte att spara. Det är att maximera säkerheten.

I den offentliga debatten jämförs Davids slunga ofta med det amerikanska Patriot-systemet. Patriot är obestridligen ett högpresterande system, men ur finländskt perspektiv handlar frågan inte om vilket system som är mest känt eller dyrast. Frågan är vilket system som ger den prestanda som behövs till det bästa totalpriset. Davids slunga är ungefär ett system på 316 miljoner euro, vars avvärjningsrobot enligt offentliga jämförelser kostar bara en bråkdel av de mest kända konkurrenternas robotar.

Den finländska anskaffningstraditionen

Det här sättet att tänka har varit den finländska försvarspolitikens styrka i decennier. Från Nederländerna köptes hundra begagnade stridsvagnar av typen Leopard för 199,9 miljoner euro, ett pris som ofta beskrivits som nästan skrotvärde. Samma tänkesätt syntes i anskaffningen av K9-pansarhaubitsar. Från Sydkorea har man skaffat begagnade men utmärkt underhållna haubitsar till en bråkdel av nypriset, senast 112 stycken i våras.

Finland köper prestanda. Davids slunga fortsätter samma tradition.

Vad avslöjar Davids slunga om Europas försvarsindustri?

Sedan den obekväma delen. När Finland konkurrensutsatte den höga luftvärnsförmågan var inget europeiskt system konkurrenskraftigt. Det bästa tillgängliga alternativet fanns utanför Europa. Det är den europeiska försvarsindustripolitikens misslyckande, inte försvarsmaktens.

Jag hade mycket hellre sett att Finland skaffade ett motsvarande system från Europa. Inte för att ett europeiskt system automatiskt skulle vara bättre, utan för att Europa borde klara av att erbjuda konkurrenskraftiga alternativ även inom de allra mest kritiska försvarssystemen. Att utveckla sådana system kräver investeringar på tiotals miljarder och decennier av sömlöst samarbete mellan stater, universitet och industri.

Beroende av besvärliga leverantörer är en säkerhetsrisk, oberoende av vem leverantören är. Kriget i Gaza gör beroendet av israelisk försvarsteknologi till ett särskilt obekvämt faktum. Svaret är ändå inte att Finland skulle ha gjort en sämre anskaffning i politisk symboliks namn. Svaret är att Europa bygger upp en försvarsindustri som vinner upphandlingar med prestanda, pris och leveranssäkerhet.

Öppenhet är en del av landets försvar

Ännu ett ord om processen. Det samförståndsavtal som Yle avslöjade är en annan sak än själva anskaffningsbeslutet från 2023, och just därför lönar det sig att föra debatten noggrant. Avtalet är sannolikt ett centralt verktyg för att Davids slunga ska få robotar och reservdelar också i fortsättningen, eftersom köpet av ett system binder köparen vid leverantörens underhåll och kompletteringar i årtionden. Innehållet kan alltså vara motiverat med tanke på försvarsförmågan. Problemet är sättet. Så här stora åtaganden ska vara långsiktiga och parlamentariskt förankrade, inte ingångna i hemlighet. Hemlighetsmakeri gnager just på det förtroende som hela landets försvar vilar på.

För mig är det här fosterlandskärlek. Vi skyddar finländarna med klokt använda euro och kräver samtidigt bättre av Europa. En kärnvapenstat för just nu krig i Europa, och de europeiska staterna är indirekt indragna i det. Just därför borde det bästa anbudet nästa gång Finland konkurrensutsätter ett kritiskt system komma från Europa. Det är ett mål värt att arbeta för.