Digital själv­ständighet: Finlands valfrihet

Vad betyder digital självständighet?

Digital självständighet är förmågan att välja, och vid behov byta leverantör. Det är samma försörjningsberedskap vi redan tillämpar på bränsle, mat och läkemedel – programvara är bara nästa punkt på listan. Att söka en skyldig bygger den inte. Förmågan att välja byggs med tre verktyg som Finland och Europa redan har:

• upphandlingar, som avgör vilka teknikmarknader som uppstår
• standarder, som avgör hur data rör sig och vem som får konkurrera
• kod, alltså öppen källkod och de europeiska alternativ som redan finns

Jag har skrivit om detta tidigare: digital självständighet är en nödvändighet, och den byggs steg för steg. Alla mina texter om ämnet finns i kategorin digital självständighet.

Vad talade jag om på Happy Hacking Day?

Den 1.10.2026 höll jag ett engelskspråkigt tal om digital självständighet på Happy Hacking Day, på Haaga-Helia yrkeshögskolas campus i Böle. Publiken var teknisk. Jag gick igenom hur djupt vårt beroende av teknik utanför Europa är, vad som redan hänt när tillgången stängts av, och med vilka medel Finland och Europa kan bygga valfrihet.

Föräldraledigheten syntes på scenen: jag höll mitt ettåriga barn i famnen under större delen av talet.

Talets utgångspunkt var en bekant politisk formulering: man måste utgå från att detta är vad vi kommit till. Siffrorna är hårda. Tre amerikanska bolag kontrollerar omkring 70 % av Europas molntjänstmarknad. EU har omkring 5 % av världens AI-beräkningskapacitet, och enligt prognoserna förblir andelen densamma fram till 2031. I juni beordrade USA:s regering att icke-amerikanska användare skulle stängas ute från Anthropics mest avancerade AI-modeller. Schleswig-Holstein och Airbus visar ändå att frigörelse är verkligt arbete – men att det går.

Bilderna finns att ladda ner som PDF.

Vad frågade publiken?

Efter talet frågade publiken särskilt om två ämnen: Chat Control, EU:s förslag om övervakning av meddelanden, och självständighet i betalningssystem. Båda återvänder till talets kärnfråga: vem som i slutändan bestämmer över de digitala tjänster som offentlig förvaltning, företag och medborgare är beroende av varje dag.

Vad sades i talet?

Talet hölls ursprungligen på engelska på Happy Hacking Day 1.10.2026. Detta är en översättning.

God eftermiddag. Jag heter Lauri Lavanti. Eftersom det är Happy Hacking Day tänkte jag börja med en kort historia om datorer och hackande. Mina första datorupplevelser fick jag med pappas gamla Macintosh. Jag minns inte mycket av vad den användes till, förutom enkla svartvita spel, men den tände gnistan. Senare, som tonåring med egen pc, kände jag mig som en riktig hacker när jag fick spel att fungera utan cd-skiva – i dag vet jag att det nästan inte hade något att göra med hackande.

Sedan dess har jag inriktat mig på mjukvaruutveckling: jag har skrivit kod yrkesmässigt i över ett decennium, och i dag är jag ledande programutvecklare på en stor finländsk bank – just nu är jag dock föräldraledig med mitt yngsta barn, som är med här i dag. På fritiden sitter jag i Kyrkslätts kommunfullmäktige, så jag har sett hur teknikbeslut i offentlig sektor fattas, både inifrån och utifrån.

Talets titel syftar på en känd formulering från finsk politik: “Siitä on lähdettävä, että tähän on tultu”. Det är talets anda: jag talar om var vi faktiskt står, inte där vi önskar att vi var. Jag intresserar mig särskilt för skärningspunkten i ett Venndiagram där mjukvara och teknik möter politik och samhälle, och det är enligt mig alltför ofta en blind fläck för oss i techbranschen.

Jag är också initiativtagare och drivande kraft bakom medborgarinitiativet Digital självständighet. Initiativet samlade in de nödvändiga stödunderskrifterna i juli. Det handlar just om den skärningspunkten: våra teknikbeslut ska hålla över tid.

Är digital självständighet bara ett modeord? Jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitra och Näringslivets delegation EVA frågade finländarna. 79 % stödde att EU ska ha strategisk autonomi inom kritisk teknik, 77 % ville minska beroendet av USA inom teknik och ekonomi, och 76 % stödde att begränsa de amerikanska och kinesiska teknikjättarnas makt. Det är en ovanligt bred samstämmighet kring en politisk fråga. Motsvarande siffror har inte synts sedan Finland gick med i Nato.

Var vi står

Låt oss börja med siffrorna: hur ser läget ut?

Sjuttio procent av Europas molntjänstmarknad tillhör Amazon, Microsoft och Google, medan europeiska leverantörer har bara omkring 15 %. Siffrorna kommer från Synergy Research Groups marknadsdata för 2025. Omkring 80 % av europeiska företags mjukvaruutgifter går till amerikanska leverantörer; europeiska organisationer lägger årligen omkring 264 miljarder euro på digital teknik som tagits fram utanför Europa, och licenskostnaderna stiger omkring 10 % per år.

Sedan har vi AI-beräkningskapaciteten, alltså de mycket kritiserade och omtvistade datacentren. EU har omkring 5 % av världens kapacitet, och dagens prognoser fram till 2031 håller andelen ungefär densamma, trots att världens kapacitet mer än tiofaldigas. Medelmakter som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Indien, Sydkorea, Kanada och Brasilien bygger tillsammans mer kapacitet än EU:s hela prognostiserade kapacitet. Oavsett hur man ser på AI har vi redan en uppfattning om hur viktig beräkningskraft är.

Följande siffror är från maj i år. I Tyskland firades ett datacenter för en miljard euro i München. Samma år investerade de fyra största amerikanska moln- och AI-bolagen över 350 miljarder euro – över 350 gånger mer. På AI-fronten är läget likartat: av omkring hundra betydande AI-modeller som släpptes föregående år kom exakt en från EU.

Detta är inte hypotetiskt

“Men ingen skulle väl på allvar dra ur kontakten.”

USA:s regering beordrade den 12.6.2026 kl. 17.21 östkusttid Anthropic att stänga ute alla icke-amerikanska medborgare och organisationer från sina mest avancerade modeller, Fable och Mythos. För att säkerställa att beslutet följdes stängde Anthropic av modellerna för alla, och öppnade sedan tillgången långsamt igen – först för USA:s regering och ett urval amerikanska företag. Fable öppnades snart för alla igen, men försprånget hade kunnat bli längre, och vi hade varit maktlösa.

Till och med i Finlands största dagstidning, Helsingin Sanomat, konstaterade en kolumnist rakt ut att en så kallad kill switch hade använts.

Vi kan diskutera hur sannolika och omfattande sådana händelser är, eller vilken politik som ligger bakom dem. Men vi har bevis på att det kan hända.

En annan vanlig villfarelse: “Vår data finns i ett datacenter i hemlandet, så allt är bra.” Så tänker särskilt de som inte arbetar med teknik. Men var data finns avgör inte suveräniteten – avgörande är vem som kan komma åt den.

USA:s CLOUD Act (Clarifying Lawful Overseas Use of Data Act) ger myndigheterna rätt att beordra amerikanska företag att lämna ut data oavsett var servrarna finns. Man kan diskutera sannolikheten och skadan, men mekanismen finns. E-postmeddelanden som Nederländernas tillsynsmyndighet för digitala tjänster skickade till amerikanska företag lämnades ut till USA:s representanthus efter en kongressinkallelse.

Dessutom vittrar den rättsliga grunden för dataflöden över Atlanten sönder gång på gång. De tidigare arrangemangen, Safe Harbor och Privacy Shield, föll i domstol – Privacy Shield i Schrems II-domen, C-311/18. Det nuvarande Data Privacy Framework är i allvarliga svårigheter sedan ett avgörande av USA:s högsta domstol tidigare i år försvagade oberoendet hos konkurrens- och konsumentskyddsmyndigheten FTC (Federal Trade Commission), som arrangemanget vilar på. Tre arrangemang, samma strukturella problem: EU-rätten och den amerikanska övervakningslagstiftningen går inte ihop, och avtal kan inte rätta till det.

Varför detta är politik

Inget av det jag visat har skett av misstag, och inget rättas till av misstag heller.

Det första sättet att åtgärda detta är upphandlingar, som bygger marknader men också river dem. Den offentliga sektorn är en så stor köpare att dess upphandlingsmönster avgör vilka teknikmarknader som alls uppstår. Finlands beroende var inte ett öde, utan växte fram över decennier genom enskilda, var för sig förnuftiga upphandlingsbeslut. Jag lastar inte beslutsfattarna. De offentliga it-avdelningarna sitter oftast mellan barken och trädet.

Att röra sig åt motsatt håll är ett läroboksexempel på ett koordinationsproblem: ingen enskild it-chef vinner på att gå först, och ingen öppen källkod-leverantör kan ensam finansiera de saknade företagsfunktionerna. Ett klassiskt hönan-eller-ägget-problem. Därför angriper det verkligt banbrytande policyarbetet – till exempel EuroCommons, som nu samlar europeiska övergångskoalitioner – själva koordinationsproblemet, inte en enskild övergång.

Det andra sättet är standarder: de avgör hur data rör sig och vilken teknik som får konkurrera. Det är informationspolitik som görs i kommittéer, inte i parlament.

Anu Bradford beskriver i boken Digital Empires tre regleringsmodeller som konkurrerar globalt: den amerikanska marknadsdrivna, den kinesiska statsdrivna och den europeiska rättighetsbaserade. Europas hävstång, den så kallade Brysseleffekten, innebär att EU:s regler i praktiken blir globala standarder.

Ett aktuellt exempel: EU:s AI-förordning är nu en referenspunkt även i USA. Lagförslaget SB3444, som behandlas i Illinois, skulle låta utvecklare av de mest avancerade modellerna uppfylla kraven genom att följa EU:s AI-förordning. Europa erbjuder betydligt färre digitala tjänster än Kina eller USA, men har ändå stort inflytande.

Som tredje punkt: försörjningsberedskap – handelskrig, lokaliseringslagar, sanktioner, leverantörskollaps. Det betyder inte isolering eller att göra allt själva, även om AI kraftigt har sänkt kostnaden för att skriva kod. Målet är inte att alltid köra egna servrar i egen källare, utan att inte bli tagna med byxorna nere när läget skärps.

Nuvarande riktning

Vad är på gång?

Finlands regering tog den 27 april fram en färdplan för digital suveränitet, beslutad av yhteiskunnan uudistamisen ministerityöryhmä (ministerarbetsgruppen för samhällsreform). Den definierar suveränitet som förmågan att styra digital infrastruktur, data och teknik utan orimligt beroende av aktörer utanför EU, och lyfter fram möjligheten att byta leverantör och öppna gränssnitt.

I EU institutionaliseras lagret av gemensamma digitala resurser: EuroCommons och Digital Commons-konsortiet bygger gemensam europeisk digital infrastruktur, och EU har en strategi för öppen källkod. Man kan diskutera takten, men riktningen är nedskriven.

Även marknaden rör på sig – europeiska alternativ är inte längre symboliska. Det finländska GPU-molnbolaget Verda blev just en enhörning.

Aiven hör till de europeiska öppen källkod-bolag som EU:s beslutsfattare hänvisar till, vid sidan av namn som Mistral, Nextcloud, SUSE, Odoo och Arduino. Opinsys, ett bolag från Jyväskylä, bygger Linux-datorer för skolbruk i Finland, Tyskland och Schweiz.

Vad kan göras

Vad kan göras, och vad har redan gjorts? Vi talar om långsiktiga satsningar och siffror så stora att de flesta av oss aldrig möter dem i vardagen.

Den tyska delstaten Schleswig-Holstein inledde 2024 en fullständig övergång bort från amerikansk kontorsprogramvara: 40 000 e-postkonton flyttades på omkring ett halvår, och Linux-övergången pågår. Övergången krävde enligt rapporter en engångsinvestering på 9 miljoner euro, mot omkring 15 miljoner euro per år i licensavgifter.

Övergången har inte varit smärtfri – stavningskontrollen var till exempel ur funktion i flera månader, och facken krävde ordentlig utbildning. Det är verkligt arbete, inte en budgetnedskärning – men genomförbart: en fungerande europeisk delstatsförvaltning övergår till öppen källkod.

Företag talar om riskhantering, inte ideologi. Airbus utökade flytten av sina kritiska applikationer från AWS till franska Scaleway, från 70 till över 900, och hänvisade uttryckligen till CLOUD Act.

Det schweiziska internetföretaget Infomaniak gick ännu längre för att få löftet att hålla: bolaget överförde röstmajoriteten till en allmännyttig stiftelse, rättsligt oåterkalleligt, så att suveränitetslöftet gäller även om bolaget säljs.

Självständighet är förmågan att välja

Tillbaka till början. Läget nu: 70 % av vår molntjänst, 80 % av vår mjukvarukostnad, en bevisad kill switch, och en rättslig verklighet där datans placering inte skyddar oss.

Men den digitala självständighet som varje seriös aktör – från Finlands regering till Airbus – faktiskt eftersträvar är inte isolering, och den motsätter sig inget.

Det är förmågan att välja och att lämna. Den byggs på vardagliga, osynliga platser: i anbudskriterier, gränssnittsstandarder och licensvillkor. Det är politiska val, och just där har de som sitter i den här salen kunskap och inflytande.

Vilken riktning vi tar härnäst är upp till oss.

---

Redaktionens anmärkning: Den publicerade texten skiljer sig från talet den 1.10.2026 på följande punkter.

• I talet knöts “kill switch”-kommentaren till en kolumn i Helsingin Sanomat. Den sades i stället av LUT-universitetets professor Paavo Ritala i Uuden Jutun nyhetsprogram Pihvi (16.6.2026).
• Siffran 70 % för molnmarknaden sades i talet komma från en utredning av Europaparlamentet. Källan är Synergy Research Group. Fördelningen 85 % / 15 % som nämndes i talet har ersatts med den källbelagda jämförelsen 70 % / 15 %.
• I talet presenterades Illinois SB3444 som antagen lag. Det är fortfarande ett lagförslag under behandling i delstatens lagstiftande församling.

• Två påståenden har tonats ned: EuroCommons mål om 30 miljoner användare till 2030 är borttaget, och Aiven beskrivs inte längre som en av sex framgångshistorier i EU:s strategi för öppen källkod.
• Schleswig-Holstein: den extra arbetstiden på 10–20 % under övergången är borttagen, och Linux-övergången beskrivs som pågående i stället för att fortsätta till 2028.
• Jämförelsesiffran på 79 % Nato-stöd mättes i juni 2022, under medlemsansökan, innan Finland anslöt sig i april 2023.